Jag

Jag lyssnade nyligen på filosofiska rummet (P1), ett avsnitt om döden.
Vad är döden? Det intressanta är att folk ser så otroligt olika på den, det mest allmänna som finns. Vissa tror på någon slags evighet, någon slags "himmel" eller varför inte ett helvete. Själv är jag realist, ateist, humanist eller vad ni nu vill kalla det. När vi dör, vilket vi alla en dag kommer göra, så är jag relativt säker (så säker man kan bli) på att tiden försvinner, att jag ruttnar och mitt medvetande försvinner. Inte som att sova, för det gör jag ju inte. Jag menar mer som känslan innan man var född. Den enda skillnaden är att jag har levat. Mitt livsprojekt är färdigt och någonting av mitt förra jag kan eka i den fortsatta världen. Jag tror att mitt medvetande bara är ett resultat av de biologiska processer som uppkommit i vårat universum och när jag är död så finns jag inte mer. Mitt minne kanske lever kvar i mina barn och möjligtvis mina barnbarn. Om jag har riktig tur kanske mina barnbarnsbarn även får en bild av hur jag såg ut.

Efter det är "jag" förmodligen bara ett namn i någon bok. Något register någonstans och kanske en gravsten. Mina efterlevande släktingar kommer inte ha någon koll på vem jag var. De kommer inte veta någonting om hur jag var. Var jag snäll? Rolig? Trevlig?

Nej. Då är man ute. Men livet verkar fortsätta ändå. Livet på jorden, organismen människan kommer förmodligen hålla ut ett tag till, och detta finner jag otroligt intressant. Man antar att våran nuvarande art har funnits i hundra till tvåhundra -tusen år. Det är inte speciellt lång tid ur evolutionens perspektiv. Våran art kommer evolvera vidare och om ytterligare tvåhundra tusen år så är det väl troligt att vi har nått en annan art. En annan undergrupp av homo sapiens. Våran sol spås ha möjligheten att ge behagliga, livsupphållande temperaturer på jorden i ca femhundra miljoner år till. Den kanske lever i upp till en miljard år, men den sista halvan av den miljarden år kommer förmodligen vara så het att ingenting kommer kunna leva på jorden.

Dock, med våran utvecklingshistoria och teknologiska landvinning bara under de senaste tusen åren kanske man kan tänka sig att vi kan bo i någon slags håla under jorden, eller vi kanske har evolverats till en lurig varelse som kan överleva extrema temperaturer. Jag gissar på uppfinningar och teknologi isånafall. Möjligheterna är väl ändå ganska goda att vi har lyckats ta oss till andra planeter, andra solsystem och kanske till och med andra galaxer då, om femhundra miljoner år.

Så om livet kan fortsätta så länge, eller ännu längre. När kommer det då ta slut? Kan vi tänka oss att mänskligheten, och livet i sig så som vi ser det (djur och växter), kan överleva för evigt? Jag undrar det. Universum expanderar och vi lever just nu i en lugn och behaglig tid, som är ganska perfekt för att liv ens ska ha en möjlighet att frodas. I begynnelsen fanns inte de element som vi är uppbyggda av nu. Då kunde livet aldrig uppstå. Det behövdes några generationer stjärnor att födas och explosivt dö i vackra supernovor efter att ha levt ett liv av fission. De tyngre ämnena bildades där, de som allt liv (i hela universum?) på jorden är uppbygda av.

Senare i universums historia kommer allting att vara otroligt långt bort från allting annat. Ifall du skulle kunna betrakta universum från någon slags mörk sten i universum, kommer du inte kunna se någonting. Ingen stjärna lyser längre, de är för länge sedan borta. I slutet (om man kan kalla det så) kommer det bara finnas ett enormt universum fyllt av svarta hål med enorma avstånd från varandra. Inget liv kan då finnas. Om vi inte har lyckats överkomma det problemet också.

De här frågorna tycker jag är långt mer intressanta än att stanna och trampa i religionsträsket. Varför tar det så stor plats hos oss och i "debatten" (snarare samtalet) om döden? Varför "fuska" och säga att det finns en evighet som vi ändå aldrig kommer förstå medans vi lever här och nu. För vi är inte menade att förstå det, vi ska bara blint tro och skita i att fråga. Herre gud, det får vara nog nu. De viktiga frågorna (i mitt tycke) förbises helt och ingen vågar prata om den verkliga döden.

Vad säger ni?

0 kommentarer

Det finns mycket att säga om världen och hur den är beskaffad. Men någonting av det underligaste som är värt att nämnas måste ju ändå vara svarta hål. Det är ju för fan helt obegripligt. Att någonting kan ha så stor massa att gravitationen slukar hela objektet till en liten punkt. Som är oändligt liten. Fattar ni? Nej, jag tror inte ni gör det. För det gör inte jag, och vad jag har förstått verkar inte ens de skarpaste knivarna i våran låda heller förstå vad som egentligen händer. Vi börjar från början:

Enligt Einsteins relativitetsteori så kröker massa rumtiden och får således saker att attrahera andra saker, eller snarare att få grejjer att glida snyggt i banor runt varann. Skit samma, jag kan inte dra några bra analogier här.
Men till skillnad från Newtons lära som egentligen bara sa att stora grejjer drog till sig mindre grejjer så spår Einstein i sin berömda teori att det borde finnas grejjer som har så mycket massa att de kröker ljuset. Fattar ni, ljuset!






























Bildtext: Det här föreställer ett svart hål (simulerad bild) och hur det "böjjer" ljuset som färdas bakifrån det och in i våra ögon. Crazy shit.

Inte nog med det. Det finns saker som är så tunga att inte ens ljuset kan undgå dess gravitation. Men här slår det lite slint i mitt huvud. Fotonen (partikeln som bär ljuset) har ju ingen massa. Hur kan den då påverkas av gravitation? Detta har jag aldrig fått förklarat för mig. Den som hittar ett bra svar får gärna upplysa mig.

I mitten av vintergatan (och många andra galaxer också (de flesta faktiskt)) finns tydligen ett jättemassivt svart hål (det är ett svart hål modell större) med en massa på typ fyra miljoner gånger solens. Det är ju fan helt crazy. Helt jävla crazy..

Get ready to be mindfucked:

0 kommentarer

Hej!

Bilden är något relaterad då Grim Fandango är spelet på menyn i afton. Det var lite klurigt att få igång det på windows 7 x64. Men efter en snabb googling lyckades jag hitta en alternativ installationsfil och nu verkar det fungera hur bra som helst. Underbart! Det var väldigt länge sedan jag spelade det senast, och älskade Gabrielle tycker också om det, så det ska bli trevligt att ligga och fundera tillsammans med henne i sängen sen. Datornördar kan vi kalla oss. Man är ju faktiskt ganska lyckligt lottad att ha en flickvän som tycker om tv/datorspel.

Jag har spelat en hel del andra godingar de senaste dagarna. Final Fantasy VII till exempel. Jag köpte det för ett tag sedan från Playstation Network för ynka 70 spänn. Det är ju rena rånet. Tyvärr får man inte spela det så mycket. Morsan ska ju belägra TVn på kvällarna och Gabrielle - trots att hon gillar tvspel - vill inte se på när man spelar sådana mastodontspel. De kommer aldrig förstå.




Övrigt om spelande, det finns en hel del roliga spel ute nu. Jag har ju knappt rört en kontroll på många år. Det är klart jag har haft lite perioder men inget ihållande. Jag längtar efter den gången då jag får lägga vantarna på ett riktigt bra Final Fantasy igen. Då ska jag gotta ner mig totalt. Om det så ska kosta mig jobb, kärlek och hälsa. När det kommer (och om det är bra) då är jag förlorad en tid framöver. Ni behöver inte rädda mig.

Annars då?

0 kommentarer

0 kommentarer

0 kommentarer